Detta kommer att bli lite av ett tungt inlägg.. så om det är någon IVFare som börjar läsa detta nu och känner er positiva idag så rekommenderar jag er att sluta läsa nu:) Håll er uppe!

 

Jag har gjort det som ALLA säger att man inte ska göra, jag har pausat mitt liv!

 

Efter sista inseminationen i julas (då mensen kom dagen innan julafton fy fan vilken skitjul) så sjukskrev min läkare mig efter mitt eget önskemål. Detta på grund av att jag har haft mycket problem med stress och jag skuldbelägger mig själv rätt mycket för missfallet i höstas. Typ, jag drack för mycket kaffe de första veckorna INNAN jag visste att man skulle undvika det (kaffekärring) och jag stressade för mycket. Vilket jag iof gjorde men det finns faktiskt ingen forskning som bevisar att stress och missfall har ett samband.

 

Anyhow, jag lovade min läkare att prata med en psykolog eller en beteendevetare. När jag på den tredje sjukskrivningsdagen fortfarande hade hjärtklappning och ryckningar i ögat och inte kunde varva ner tog jag tjuren i hornen och ringde. Till psykosociala enheten..... TRODDE ALDRIG att jag skulle ringa dit. Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en jättemysig psykolog. Jag hann inte mer än att gå in genom dörren förrän tårarna kom!

 

Hon förklarade för mig att det inte är konstigt att jag mår som jag mår och att de flesta av oss ofrivilligt barnlösa mår så här och att processen är lång och ibland outhärdligt. Efter det blev jag antagen till gruppterapi för stresshantering. Hallå ni hör ju själva... typ som på amerikansk film:). Så under våren har jag 1 gång i veckan suttit i ett rum med två psykologer och 5 okända personer med stressrelaterade problem i två timmar och typ öppnat mig själv. Skitkonstigt! Det var just under en av dessa tillfällen när jag berättade att vi inte kunde få barn, och om min stress mot tiden, och paniken över att jag inte kan ta kontroll över mitt liv som en av psykologerna sa: Du har ju pausat ditt liv. Du ber hela tiden om ursäkt för att du inte har barn, som om ditt liv är mindre värt än alla andras. Då bröt jag ihop och satt och lipade inför fritt främmande människor! SÅ jäkla skönt!!! 

 

Vi fick hemläxa den gången, att göra något egoistiskt bara för oss själva! Försöka bygga upp självkänslan igen, typ nej jag har inga barn men jag är fucking awesome ändå! Det har jag gjort fram tills vi började med IVF..... nu har jag ännu en gång tappat allt fokus på allt annat och gått in i bubblan igen.

 

Och igår tappade jag hoppet! Jag har hela tiden sagt att jag inte har några förväntningar och jag är inställd på att det inte kommer att gå. Vilket jäkla bullshit...klart jag trott att det ska fungera, jag har ju räknat ut barnafödsel och när första trimester är slut och hela kittet. Vi håller ju till och med på och bygger ett barnrum...

 

Men läste igår att bara 1 av fyra IVF försök fungerar (säkert fått den informationen tidigare men valt att inte lyssna) och att ca 10% slutar i missfall. Jahopp, det här med karma igen... jag har ju som sagt redan haft positiva tankar så har jag nu förstört vår chans?

 

over and out!