Poppar upp bebisar på insta

Jisses amalia vilken Babyboom det har varit de senaste dagarna, bebisar överallt. Välkommen till världen bilder överallt...Funderar på att bojkotta både Facebook och instagram ett tag. 
 
Har flera gånger de senaste dagarna fantiserat över min förhoppningsvis egna framtida förlossning. Jag har alltid varit livrädd för att föda barn, men alltså nu känner jag att det kanske inte är något problem. Att ha sjukt ont i max ett par dagar för att sen få det alldeles fantastiska lilla knyte är verkligen något jag vill uppleva. 
 
Jag fantiserar om att jag och sambon också en dag ska få lägga ut välkommen till världen bilden!  En bild that's it. 
 
Alla dessa bilder gör så ont, därför fantiserar jag om vad vi ska skriva för meddelande med bilden... Funderar på om vi kort ska berätta att vägen inte vart spikrak för att peppa andra vidare i sin kamp.
 
Sen inser jag att vi kanske aldrig får göra det där, vi kanske blir de som aldrig når i mål. 
 
Vilket tar oss vidare till mållinje nummer två.
Min sambo är inte svensk medborgare, något vi borde ta tag i rätt omgående tror jag. För jag antar att vi båda bör vara svenska medborgare om vi ska ställa oss i en adoptions kö. Väntetiden för att få medborgarskapet är ca 1 år och vi har bara inte brytt oss om det i och med att han har permanent uppehållstillstånd. Han är ju trots allt från ett EU land.
 
Men vi är typ helt handlingsförlamade nu för tiden, vi orkar inte ta tag i något alls. Jag hoppas att jag hittar lite energi och fokus efter mitt samtal med läkaren på RMC på måndag. Det är liksom så mycket enklare att hålla sig uppe när man har en plan och något att fokusera på.
 
Vi har med ett par vänner pratat om att åka till Thailand i februari, vi tänkte vara borta i tre veckor. Jag har i mitt huvud en rätt fin Babybula då, men inser snabbt att dem där bilden av sig själv har man blivit snuvad på alldeles för många gånger tidigare när man föreställt sig situationer. Så jag försöker tränga bort den och tänka att jag sitter med en drink i handen och att det är bra det med.... Men det vet vi ju att det inte är...
 
Jaja helgen är lugn annars, jag röjer hemma, målar i min målarbok för vuxna samtidigt som jag plöjer ljudböcker.  OCH NU SKA JAG DRICKA VIN! Bara för att jag kan!
 
Hoppas att alla har en fin helg😉😉 

Acceptans

Jag är lite dålig på bloggandet för närvarande, för att jag inte orkar helt enkelt. Det kommer nog vara lite glest mellan inläggen framöver.
 
Jag är så jäkla bitter, ledsen och arg. Jag känner mig misslyckad som kvinna, misslyckad som fästmö och misslyckad som kollega. Jag känner mig ännu mer misslyckad när jag inte pallar att hålls skenet uppe fastän det finns så många andra ivfare där ute som hänger i, som klarar av att prestera och ha ett relativt fungerande liv fastän vissa har kämpat längre än jag, haft det betydligt tuffare på resan.
 
Min spykolog säger till mig att jag måste sluta att jämföra mig, att jag måste sluta känna skam för att jag är ledsen och orkeslös. 
 
Måste hitta Accepans i att det inte blev som jag trott och att jag vissa dagar mår sämre och vissa dagar mår bättre.
 
Jag är sjukskriven på 50% från och med idag. Jag har fått hemläxa av min spykolog,  jag ska sörja! Inte putta undan sorgen när den kommer utan acceptera den. Hon säger att det är som en badboll jag ständigt försöker putta under ytan, den kommer att ploppa upp fram tills jag accepterar att den är uppe.
 
Jag ska tillåta mig att tänka på det som gör mig ledsen 4 gånger i veckan, gråta och sörja!
 
Jag ska sörja mitt missfall! 
Jag ska sörja 3 misslyckade inseminationer.
Jag ska sörja 2 misslyckade insättningar.
Jag ska sörja flera år som ofrivilligt barnlös. 
 
Jag ska inte planera upp i mitt huvud vad som kommer att ske framöver. För jag vet faktiskt inte! Ingen vet!
 
Jag ringde in mitt negativa besked till RMC förra veckan, och jag ska ringa dem imorgon igen i och med att mensen kom idag. Imorgon ska jag boka ny tid för återinsättnig FET.  MEN vi vet inte om den kommer att bli i och med komplikationerna vid förra. Jag har telefontid med läkaren på RMC den första augusti då hon är tillbaks från semestern. Först då kommer jag få veta om det blir av, eller om jag måste ta bort den där knuten i livmoderns ingång först. 
 
Så fort jag tänker på förra gången eller pratar om den blir jag helt genomsvettig och det spelas som en film i huvudet. Min psykolog säger att jag det är för att det var så traumatisk för mig och att det kommer att gå över med tiden.
 
Nu när jag tänker tillbaks på att det inte tog sig är det ju faktiskt rätt logiskt i mitt huvud. Livmodern krampade och drog ihop sig i en timmes tid och då är det väl inte så konstigt att den stötte bort det lilla topp embryot.
 
Man försöker ju hela tiden få kontroll,  men vi alla måste nog hitta acceptans i att det inte går!
 
Jag hoppas så innerligt att ni andra mår bra och att ni kan njuta av sommaren!😘
 
Over and out!

33 år

Då var nästa barnlösa födelsedag här. Hoppas så innerligt att det blir den sista😊✊✊ Men det sa jag ju förra också, och den före det... Osv!
 
Mannen kom in med frukost på sängen, I am in chock😂😂 första gången på 8 år som det har hänt. Men tillslut trillade poletten ner. Två knäckebröd med smör, en tårtbit från gårdagen (utan tallrik utan direkt på brickan) och tre sirapskakor wihoo😊 
 
Igår hade jag familjen här som firade mig, skönt att det är överstökat så att jag får sista lediga dagen i lugn och ro. 
 
Började morgonen med att försöka ringa in mitt negativa resultat till RMC då de öppnar idag. ( dock inte labbet) Men det är fullt i telefonkön, kan tänka mig att dom är nedringda idag. Jag funderar på om jag inte ska vänta ett par dagar med att ringa RMC det finns ju säker många som är i större behov av det där samtalet just nu. Jag vet ju att det kommer dröja ytterligare fem veckor för mig, men å andra sidan vill jag ju veta planen. För planen diskuterar de ju inte förrän de fått resultatet efter testdag. 
 
Jag kanske testringer i eftermiddag igen om jag inte kan hålla mig😊
 
Idag ska jag försöka ta mig till gymmet, för första gången sen ryggskottet som uppkom efter förra Insättningen. Ringde till sjukgymnasten förra veckan då det fortfarande gör ont i vissa positioner och värken går ner i höger skinka.
 
Samtalet blev lite akward! 
  
Sjukgymnasten (manlig): Så hur länge har det suttit i?
 
Jag: Typ 3 veckor, först hade jag bara ont i vissa positioner sen eskalerade den så att jag bara kunde stå eller ligga.
 
Sjukgymnasten: vad var det som gjorde att det eskalerade så?
 
Jag: eh vet inte riktigt hur jag ska förklara... Eh (obekväm) alltså vi genomgår IVF provrörsbefruktning. Och vi skulle sätta in ett embryo och då låg jag i en sådan position om du förstår,  och det gick lite fel då jag typ låg så väldigt länge och typ nådde min smärtgräns så jag gjorde väl något med ryggen...
 
Sjukgymnasten: eh ( superduperobekväm) ahaa eh ok eh jahopp ja men då får vi nog boka in dig på en tid.
 
Akward!
 
Nu känns det dock mycket bättre och jag vill så gärna börja träna igen, igentligen får jag inte göra det ännu men det skiter jag i. 
 
Over and out!

Vår strid och vägen till dig

Ofriviligt barnlös... jo det är jag det! Välkomna och ta en kik på mitt liv och vår (min och min fästmans) strid för att få det där lilla pyret som vi så länge drömt om. När alla andra blir på tjocken till höger och till vänster, går på mammaledigheter och kommer tillbaks står vi fortfarande på samma ställe och trampar. Detta är vår strid, och jag vet att det är många där ute som delar den med oss. Inseminationer och IVF har nog inte varit så vi drömt om att pyret skall bli till, men det viktiga är ju faktiskt att det någon gång sker. Antal inseminationer = 3 (varav ett plus som slutade i missfall) antal letrozol omgångar=6. Antal IVF 3. Antal ET=2, antal FET= 6. Nu är vi inne på IVF4 och hoppas att vi kommer i mål.

RSS 2.0