Jag är lite dålig på bloggandet för närvarande, för att jag inte orkar helt enkelt. Det kommer nog vara lite glest mellan inläggen framöver.

 

Jag är så jäkla bitter, ledsen och arg. Jag känner mig misslyckad som kvinna, misslyckad som fästmö och misslyckad som kollega. Jag känner mig ännu mer misslyckad när jag inte pallar att hålls skenet uppe fastän det finns så många andra ivfare där ute som hänger i, som klarar av att prestera och ha ett relativt fungerande liv fastän vissa har kämpat längre än jag, haft det betydligt tuffare på resan.

 

Min spykolog säger till mig att jag måste sluta att jämföra mig, att jag måste sluta känna skam för att jag är ledsen och orkeslös. 

 

Måste hitta Accepans i att det inte blev som jag trott och att jag vissa dagar mår sämre och vissa dagar mår bättre.

 

Jag är sjukskriven på 50% från och med idag. Jag har fått hemläxa av min spykolog,  jag ska sörja! Inte putta undan sorgen när den kommer utan acceptera den. Hon säger att det är som en badboll jag ständigt försöker putta under ytan, den kommer att ploppa upp fram tills jag accepterar att den är uppe.

 

Jag ska tillåta mig att tänka på det som gör mig ledsen 4 gånger i veckan, gråta och sörja!

 

Jag ska sörja mitt missfall! 

Jag ska sörja 3 misslyckade inseminationer.

Jag ska sörja 2 misslyckade insättningar.

Jag ska sörja flera år som ofrivilligt barnlös. 

 

Jag ska inte planera upp i mitt huvud vad som kommer att ske framöver. För jag vet faktiskt inte! Ingen vet!

 

Jag ringde in mitt negativa besked till RMC förra veckan, och jag ska ringa dem imorgon igen i och med att mensen kom idag. Imorgon ska jag boka ny tid för återinsättnig FET.  MEN vi vet inte om den kommer att bli i och med komplikationerna vid förra. Jag har telefontid med läkaren på RMC den första augusti då hon är tillbaks från semestern. Först då kommer jag få veta om det blir av, eller om jag måste ta bort den där knuten i livmoderns ingång först. 

 

Så fort jag tänker på förra gången eller pratar om den blir jag helt genomsvettig och det spelas som en film i huvudet. Min psykolog säger att jag det är för att det var så traumatisk för mig och att det kommer att gå över med tiden.

 

Nu när jag tänker tillbaks på att det inte tog sig är det ju faktiskt rätt logiskt i mitt huvud. Livmodern krampade och drog ihop sig i en timmes tid och då är det väl inte så konstigt att den stötte bort det lilla topp embryot.

 

Man försöker ju hela tiden få kontroll,  men vi alla måste nog hitta acceptans i att det inte går!

 

Jag hoppas så innerligt att ni andra mår bra och att ni kan njuta av sommaren!😘

 

Over and out!