Men.... den första månaden efter att han kom mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag kunde inte knyta an till Melvin. Det var inget jag berättade för någon. Jag berättade att jag mådde dåligt men avslutade alltid med: Fast Melvin är heeelt perfekt...

För det förväntades av mig. Jag som kämpat så länge var äntligen i mål. Hur skamset är det knte då att säga att man kanske inte riktigt känner så mycket för sin son?

Jag hamnade som ni kanske förstår i en förlossningsdepression och det fanns flera bidragande faktorer till detta.

1. Jag spenderade första timmarna i Melvins liv på operationsbordet utan Melvin.

2. Jag vart så sjukt skadad efter förlossningen så jag inte gå eller sitta på nästan 4 veckor. Levde på värktabletter.

3. Jag blev ännu mer vätskefylld efter förlossning och vägde mer än innan förlossning. Mina fötter gick typ inte att gå på. Vätskan lämnade kroppen efter 4 veckor.

4.Melvin hade kolik från start och sov endast mellan 5-20 min i sträck. =jag var ett vrak.

5. Min sambo var panikslagen och krisade vilket resulterade i att han skuldbelade mig varje gång Melvin skrek vilket var HELA tiden när han var vaken.

6. Jag fick svampinfektion i brösten vilket gjorde att alla amningar var en mardröm... jag grät, svettades och skakade varje amning och på grund av att det gjorde så ont släppte jag inte ifrån mig tillräckligt med mjölk så Melvin ville äta 1 gång i timmen... 24 gånger om dagen med extrem smärta. Jag fick sedan hjälp av amningshjälpen och fick äta medecin 4 kurer och fyra veckor tog det innan det var läkt...

7. Jag var konstant orolig för Melvin fastän jag knappt tyckte om honom. Det var fruktansvärt att se  honom ha så fruktansvärt ont, han verkligen krampade.

Bebisbubblan som alla trodde  jag befann mig i existerade inte den första tiden. Nu är Melvin tre och en halv månad och nuuuu har vi kommit på fötter❤! 

Jag älskar honom så  mycket så att jag nästan går sönder och jag jobbar med skammen av att jag inte gjorde det från start. Men jag känner ändå att det är viktigt att jag berättat om detta. Dels för att lätta min egen ångest och dels för  att förbereda er på att det kan hända för er som inte är i mål än. Om det händer er var ärliga för BB så att ni får hjälp direkt, vilket är supersvårt❤❤

I fredags den 26 okt var det exakt ett år sedan Melvin flyttade in i min kropp och såg ut så här:

2 dagars odling ET.

Sist men inte minst vill jag säga tusen tusen tack för alla gratulationer ❤!  Kämpa på ni som inte är i mål❤!

Bloggen kommer finnas kvar men jag känner att det inte finns så mycket mer att skriva men man vet aldrig det kanske kommer något inlägg då och då😊