Idag har jag firat min systerdotter som fyller 2 år! Jag känner så stark kärlek för henne de dagar jag orkar träffa dom vill säga. Det är som om jag vill äta upp henne 💓 💓 💓 

 

För ett år sen minus en dag fick vi bekräftat på ultraljud att det lilla pyret inte levde längre. Jag var inte på min systerdotters 1 årskalas av ovanstående anledning utan jag var hemma och väntade på att det skulle komma ut...

 

När jag då tänkte på framtiden var jag säker på att jag vid nästa födelsedag skulle nått hela vägen till ett eget knyte på riktigt. Jag var så fruktansvärt säker! För det hade tagit sig på vår första insemination! 

 

Nu sitter jag här, 1 år senare, 3 inseminationer,1 IVF, tre insättningar och ett inställt FET senare på sprutdag 4 och filosoferar över livet. Är detta vår sista IVF? Är det nu det sker på riktigt?  Eller kommer jag att sitta på min systerdotters nästa födelsedag och va lite bittrare och tappat hoppet ännu mer?

 

Det är både skrämmande och skönt att man faktiskt inte vet vad livet har att erbjuda. Jag hoppas att jag och min fästman kommer att gå starkare än någonsin ur det här.

 

Fan imorgon börjar jag med orgalutranen... Det är ingen hit alltså! Men det innebär också att jag är ett steg närmre äggplock wiihuuu 😊😊

 

Jag vill ha ett eget litet knyte nuuuuuuuuuuuuuu!