Ruvardag 8 är en skit ruvardag!
Hehe samma rubrik som på förra ruvardag 8.
För ett år sen förberedde vi det sista steget för att få påbörja behandlingar. I juni förra året fick jag ta vaccin för rödahund som uppenbarligen gått ur kroppen. Det är 11 månader sedan vi gjorde den första inseminationen. Det är 24 månader sedan jag började få panik över att det inte tog sig.
Den lättnaden, den iver och nervositet mitt i sorgen förra sommaren längtar jag tillbaks till. Jag trodde verkligen att bara vi fick hjälp skulle det gå.
Nu är det som om jag tappar en bit av mig själv och hoppet för varje misslyckade.
Jag var på tjejmiddag i söndags. En av mina vänner ska börja jobba i augusti efter mammaledighet. Jag kommer ihåg när hon lite skamset berättade för mig i augusti för två år sedan att de skulle ha barn igen. Då hon tre månader tidigare förlöst deras första. Redan då visste folk att vi hade det lite svårt och jag var den där jobbiga som hamnat utanför.
Jag blev sittandes på en köksstol igår när jag kom hem vid fyrasnåret. Där satt jag till klockan 22:00. Målade in min nyinköpta mindfulness målarbok för vuxna. Målade så att tummen värkte.
Sa till min fästman att jag förstår om han ger upp snart och vill skaffa sig en yngre donna som är fertil som en...ja jag kommer inte på något bra ord. Typ fertil som en? Eh skitsamma!
Min fästman gick ner på knä, och sa: I nöd och lust! Vi är inte gifta än men jag skulle aldrig lämna dig, vi är i det här tillsammans.
Jag behövde höra det. Åtta år har vi varit tillsammans. Nu för tiden behöver jag göra sånt om och om igen.
Ja som ni alla säkert förstår så var det inte våran tur denna gången heller!
Jag har gått sönder lite till.....