Det ingen vågar prata om!

Jag älskar min son över allt annat på jorden och han var helt klart värd all smärta på vägen❤

Men.... den första månaden efter att han kom mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag kunde inte knyta an till Melvin. Det var inget jag berättade för någon. Jag berättade att jag mådde dåligt men avslutade alltid med: Fast Melvin är heeelt perfekt...

För det förväntades av mig. Jag som kämpat så länge var äntligen i mål. Hur skamset är det knte då att säga att man kanske inte riktigt känner så mycket för sin son?

Jag hamnade som ni kanske förstår i en förlossningsdepression och det fanns flera bidragande faktorer till detta.

1. Jag spenderade första timmarna i Melvins liv på operationsbordet utan Melvin.

2. Jag vart så sjukt skadad efter förlossningen så jag inte gå eller sitta på nästan 4 veckor. Levde på värktabletter.

3. Jag blev ännu mer vätskefylld efter förlossning och vägde mer än innan förlossning. Mina fötter gick typ inte att gå på. Vätskan lämnade kroppen efter 4 veckor.

4.Melvin hade kolik från start och sov endast mellan 5-20 min i sträck. =jag var ett vrak.

5. Min sambo var panikslagen och krisade vilket resulterade i att han skuldbelade mig varje gång Melvin skrek vilket var HELA tiden när han var vaken.

6. Jag fick svampinfektion i brösten vilket gjorde att alla amningar var en mardröm... jag grät, svettades och skakade varje amning och på grund av att det gjorde så ont släppte jag inte ifrån mig tillräckligt med mjölk så Melvin ville äta 1 gång i timmen... 24 gånger om dagen med extrem smärta. Jag fick sedan hjälp av amningshjälpen och fick äta medecin 4 kurer och fyra veckor tog det innan det var läkt...

7. Jag var konstant orolig för Melvin fastän jag knappt tyckte om honom. Det var fruktansvärt att se  honom ha så fruktansvärt ont, han verkligen krampade.


Bebisbubblan som alla trodde  jag befann mig i existerade inte den första tiden. Nu är Melvin tre och en halv månad och nuuuu har vi kommit på fötter❤! 
Jag älskar honom så  mycket så att jag nästan går sönder och jag jobbar med skammen av att jag inte gjorde det från start. Men jag känner ändå att det är viktigt att jag berättat om detta. Dels för att lätta min egen ångest och dels för  att förbereda er på att det kan hända för er som inte är i mål än. Om det händer er var ärliga för BB så att ni får hjälp direkt, vilket är supersvårt❤❤

I fredags den 26 okt var det exakt ett år sedan Melvin flyttade in i min kropp och såg ut så här:
2 dagars odling ET.

Sist men inte minst vill jag säga tusen tusen tack för alla gratulationer ❤!  Kämpa på ni som inte är i mål❤!

Bloggen kommer finnas kvar men jag känner att det inte finns så mycket mer att skriva men man vet aldrig det kanske kommer något inlägg då och då😊

Melvin❤ F Mev Melvin❤

Nu är han äntligen här. Vi är i mål! Det är ofattbart! Vår 5 år långa resa, vårt maraton med obestämd längd är slut. Han är det finaste jag sett och mitt hjärta svämmar över❤

Han är född den 19 juli dagen efter min 35årsdag. 

Förlossningen:

Jag var så sjukt rädd och nervös men har i det stors hela en bra förlossningsupplevese.

Jag blev igångsatt den 18 juli. Det blev en lång och utdragen förlossning. Jag började med medecin vid 11.00 den 18 då var jag öppen 4 cm. Jag hade kraftiga sammandragningar/värkar hela dagen och täta men något osammanhängande.
21.00 smärtan eskalerar men jag är fortsatt bara öppen 4 cm. 
22.00 det diskuteras om jag ska få en sovdos så att jag får sova under natten och att det ska fortsätta dagen efter.
23.00 jag vankar runt och personalen frågar om vi ska gå till ett förlossningsrum och ta ett bad. För att de om värkarna blir regelbunda annars pausar vi. Jag går och badar, kan verkligen rekommendera det.
23.45 Färdigbadad. Oregelbundna värkar men täta. Ny undersökning görs och jag är öppen typ 5cm. Vi får flytta in i förlossningsrummet.
00.30 Min första panik värk. Alltså när värken kom gjorde det så sjukt ont så jag blev lite chockad. Jag började få lustgas.
01.00 Jag ber om epidural. De undersöker mig och det har fortfarande inte hänt något.  Men de går iaf med på epidural när de ser paniken i mina ögon. 
01.30 narkosläkaren sätter bedövningen! Bästa ever!
02.15 ny undersökning görs... öppen 10 cm och vattnet gick.
Därefter var det oregelbunds värkar i fler timmar. 
07.00 de sätter värkstimulerande dropp för att få fram krystvärkar.
Bedövningen har tagit lite tokigt jag kan inte röra mitt högra ben och jag känner inte riktigt mitt underliv.
09.00  jag försöker krysta men jag känner för lite. De höjer upp droppet. 
12.00 ber jag dem ta bort epiduralen för jag vill bara få det överstökat.
12.20 jag börjar krysta
13.10 kom han äntligen ut. HEELT perfekt.

Sen vart det lite konstigt. Hela rummet fulltmed folk och någon hängde på min  mage. En stund senare får Melvin gå till pappa för jag måste till operation. Jag förlorade blod och hade gått sönder invärtes på två ställen.

Trots det och att jag nu efter har mått mycket dåligt och går på morfin är det en piss i havet i jämförelse med smärtan man har som ofrivilligt barnlös. 

Kämpa på alla ni där ute❤❤❤



BF -3 dagar ingen bebis i sikte...

Mina fötter är supersvullna och det lägger sig inte ens på natten. Jag har känt mig off de senaste dagarna och inbillar mig saker som att bebisen inte rör sig som han ska osv. Så igår ringde jag förlossningen och bad att få komma in för att se att han mår bra där inne. Det fick jag. Jag tänkte då även passa på att fråga om mina fötter som jag dessutom tappat känseln i.

Han mår bra. Jag har antagligen havandeskapsförgiftning med ett tryck på 150/90.  Jag har haft helt normalt tryck under hela graviditeten annars om inte lågt.
Jag är öppen 3 cm och huvudet ligger så långt ner i bäckenet så att det inte ens går att mäta på ultraljud. 

Läkaren gjorde en hinnsvepning för att få igång förlossningen... men än så länge har det inte hänt ett smack. 

Jag ska hålla koll på om jag blir sämre eller får fler symtom under helgen. Måndag morgon ska jag ta ett nytt tryck och lämna urinprov och på tisdag har jag ny tid på förlossningen. Om trycket är detsamma antar jag att jag blir igångsatt.

Jag längtar såååå sjukt mycket efter att få se honom men allt börjar kännas som en konstig dröm.

Jag hoppas innerligt att nästa inlägg kommer att bli om att han kommit ut och mår bra💕💕

Vår strid och vägen till dig

Ofriviligt barnlös... jo det är jag det! Välkomna och ta en kik på mitt liv och vår (min och min fästmans) strid för att få det där lilla pyret som vi så länge drömt om. När alla andra blir på tjocken till höger och till vänster, går på mammaledigheter och kommer tillbaks står vi fortfarande på samma ställe och trampar. Detta är vår strid, och jag vet att det är många där ute som delar den med oss. Inseminationer och IVF har nog inte varit så vi drömt om att pyret skall bli till, men det viktiga är ju faktiskt att det någon gång sker. Antal inseminationer = 3 (varav ett plus som slutade i missfall) antal letrozol omgångar=6. Antal IVF 3. Antal ET=2, antal FET= 6. Nu är vi inne på IVF4 och hoppas att vi kommer i mål.

RSS 2.0